Ny djurskyddslag på gång, del 1

Har ni hunnit lusläsa Landsbygdsdepartementets förslag på ny djurskyddslag i Sverige? Tänkte väl det :) Jag har skummat igenom väl valda delar lite snabbt och kan konstatera att det finns en hel del som påverkar många djurägare, både till det bättre och till det sämre. Och vi som är uppfödare (eller åtminstone aspirerar på att bli) kan komma att beröras ganska omfattande. Om någon vill läsa hela förslaget på 1 093 sidor så finns det att finna här. Jag ska försöka sammanfatta det jag upplever som de största förändringarna som föreslås.

Rapportering av defekter:

Utredaren föreslår också att veterinärer ska ha skyldighet att rapportera in olika ingrepp till Jordbruksverket som har samband med avelsdefekter gällande sällskapsdjur (inklusive hund och katt) samt häst. Detta bör gälla såväl förlossningssvårigheter som medicinska defekter, exempelvis benproblem, andningsproblem eller andra liknande defekter. Jordbruksverket ska tillhandahålla detta till länsstyrelserna som ska använda det till riskvärdering i sin kontrollverksamhet inom avelsområdet.

Länsstyrelserna har både uppfödare och avelsföreningar som kontrollobjekt. Det är även lämpligt att olika djurarters rasföreningar får del av detta så att de kan agera utifrån denna information. Jordbruksverket ska också ta fram offentlig statistik på dessa defekter så att det blir lättillgängligt för allmänheten. Verket ska också ges bemyndigande att föreskriva vilka defekter som ska rapporteras.

Min spontana tanke är att det här kan gagna respektive ras avelsarbete, om ”rätt” typer av ingrepp registreras. En stor risk är emellertid att för stort fokus läggs på defekter som är generella och lätta att mäta, och att man därmed missar att rapportera sådant som är minst lika angeläget för uppfödarna att lägga krut på men som är svårare att rapportera. Inom sheltien skulle kunna handla om rena symtom på sjukdom (kräkningar, diarré, magkatarr, njur- och leversvikt) som inte har någon tydlig diagnos, men som vi vet är rasrelaterade problem och som behöver jobbas med.

Inavelsgrader och antal avkommor:

En maximalt tillåten inavelsprocent och maximalt antal avkommor för enstaka avelsdjur borde också införas.

Det här jobbar ju de flesta rasklubbar med, men på förhållandevis frivillig basis av uppfödarna. I SSSK finns exempelvis en valphänvisning som går att använda som ”påtryckningsmedel”, om man kan uttrycka det så. Även om den är frivillig, representerar den någon form av kvalitetsstämpel, eftersom den uppställer högre krav än den valphänvisning som går att få via SKK. Idag är t ex högsta tillåtna inavelsgrad motsvarande en kusinparning (6,25%). Någon regel för maximalt antal avkommor finns däremot inte och även om det diskuterades på avelskonferensen 2009 så var majoriteten av uppfödarna emot den idén.

Rent djurskyddsmässigt är det förstås en sund tanke, med maximalt antal avkommor. Frågan är dock om man inte uppnår ett ännu bättre resultat genom att istället försöka höja genomsnittsåldern på de djur som används i avel. Av de siffror vi sett har trenden varit att uppemot hälften av de kullar som föds har en far som är under tre år! Det är bara att stanna upp och tänka lite – när brukar ärftliga sjukdomar debutera? När hunden är 1, 2 eller 3 år? Senare? Det tåls att fundera på varför det finns försäkringar för dolda fel som gäller i tre år från att valpen kommer till en ny familj. Här tror jag att uppfödare har mycket att vinna på att fundera om det kan finnas någon äldre hanhund som motsvarar ens önskemål när man väljer hane till sin tik, istället för att gå på den senaste som råkar vara ”på modet”. Sprid riskerna!

I nästa inlägg kommer jag resonera kring en annan del av det förslag som kommit, nämligen utbildningskrav och valpköparnas kompetens.